Då var det igång igen. Jag har öppnat säsongen på riktigt. Efter en lång skadeperiod gick jag in och chansade på sprint-SM i Göteborg. Veckan före var det mest fokus på att hinna bli hel och skadefri till lördagens kval. Så jag hann aldrig ladda riktigt mentalt inför själva tävlingen. På torsdagen lyckades jag få en tid hos kiropraktorn som rättade till min vänsterfot (har tidigare varit skadad i högern i 2 månader) och troligtvis släppte skadan tack vare det. Det ömmade fortfarande dagen innan och under uppvärmningen men jag hade bestämt mig för att köra på i kvalet och sen ta beslut efteråt om en eventuell final.

Kvalet sen blev stressigt tekniskt och väldigt ovant löpmässigt. Jag trodde inte att jag, med min dåliga form, skulle hålla tillräckligt hög fart för att kunna göra ett säkert kvallopp så det blev en aning chansartat vilket till slut resulterade i en felstämpling. Tråkigt med tanke på att det nog blivit A-final annars. Men vafan… Shit happens. Det viktigaste var ändå att jag nu i 2-3 dagar efteråt känner att fotskadan nästan helt har släppt. Snart kanske jag kan mosa på ordentligt med löpning så vinterformen kommer tillbaka. Men det är väl ett par månader tills dess antar jag.

I veckan som kommer ska jag försöka få ihop lite mängd och löpvana så att det går att komma runt kommande helgs långa banor i Tibro. Jag kommer ta tävlingarna som träning och förhoppningsvis få lite tävlingsfart i kroppen på köpet. Det är ju en fullspäckad vår av tävlingar man vill springa, även om det blir med lågt uppsatta mål. Jag ser nog mest fram emot att kunna vara stark nog för sista sträckan på 10-mila och Jukola.

Tills nästa gång… “Three times a day and just fucking pray”

Man kan inte lära en gammal hund att sitta. Förändring är svårt. Dåliga vanor står alltid på lur. Man är som man är. Eller snarare, man är som man har blivit.

Min största utmaning under vinterträningen var att hålla mig ifrån neråtperioder. Veckor eller månader då motivationen tryter och träningen är sällsynt och dålig. Innan jul hade jag under hela hösten tränat på riktigt bra (precis som varenda höst), utvecklats mycket och jag hade tron på mig själv att jag skulle klara hela vintern på ett bra sätt. Det skulle bli en riktigt bra säsong 2013. Allt tydde på att det kunde bli det, fram tills nyår ungefär. Då började det balla ur. Jag hade några dåliga första veckor på året men det var fortfarande ingen katastrof. Jag lyckades sätta personligt rekord på 3000m inomhus på tiden 8.48 (och jag hade nog sub 8.40 i kroppen) i slutet av Januari. Då var förhoppningarna om årets säsong fortfarande stora. Under veckan innan 3000-loppet hade jag fått ont i “stortåsenan” men någon liten skavank har man ju alltid så det var nog ingen fara, tänkte jag. Någon vecka senare kunde jag inte springa utan mycket smärta och framförallt så var det rejäl smärta efter passen. Jag accepterade dock alternativträningen i tron om att det skulle vara över på max två veckor. Så kom det inte till att bli…

Det tog ungefär 2 månader innan smärtan försvann (ända tills för någon vecka sedan) och under den tiden så har jag tappat allt vad motivation heter. Till en början så var situationen okej eftersom min sambo och sparringpartner Jerker Lysell också har varit skadad under hela perioden så vi har kunnat träna tillsammans varje pass. Alternativträningen (vattenlöpning och crosstrainer) var inte så tråkig ändå. I mitten av Februari var jag i Portugal och kunde faktiskt springa hela veckan i skogen utan anmärkningsvärd smärta men det kändes som om formen var långt borta, resultaten dåliga och skadan var fortfarande kvar efter hemkomsten från Portugal. Motivationen har sedan dess avtagit ständigt med en halveringstid på 24timmar. Senaste tiden har jag tränat dåligt och jag har gjort det bara för att man ska träna. Inte för att det är kul (okej, lite kul är det när man väl gör det). Inte för att jag tränar mot ett mål (VM 2013 är omöjligt och VM 2016 känns avlägset). Inte för att jag är en elitorienterare (elit kan jag egentligen inte kalla mig). Utan jag har bara tränat ganska mediokert bara för att jag borde.

Det blir så tydligt när svackorna och ointresset kommer. Jag skriver sällan i träningsdagboken. Jag surfar inte runt på orienteringssidor på nätet. Jag bryr mig inte om mig själv, min träning eller orienteringsvärlden överhuvudtaget.

Varför blir det så här då?
Som den äkta periodare jag är så gäller ofrivilligt mottot “allt eller inget”. Det finns bara 110% eller 10%. Det finns bara PÅ och AV. Det gäller på de flesta punkter i livet. När jag är PÅ så är det en positiv spiral som går fort uppåt och när jag är AV är det ett liv i vakuum. Jag har en orkan i ryggen vid medgång och jag bygger en mur framför mig vid motgång.

Precis som jag inledde detta inlägg: man är som man är eller som har blivit. Dåliga vanor kommer aldrig försvinna helt ifrån ditt inre. Man kan bara lyckas hålla dom borta i olika omfattning (Som bäst för resten av sin egen livstid). En alkoholist kan vara nykter under år men risken att trilla dit igen kommer alltid finnas där. Så även om jag lyckas hålla undan periodaren i mig under lång tid så finns alltid risken för knockout när jag träffas av motgångarnas knytnävar i solar plexus. Det är sådan jag blivit.

Vad kan man göra åt det?
För att ta bort neråtperioderna träningsmässigt kan man till exempel:
- Ligga på säkra sidan hela tiden. Inte ta för stora risker med skador eller träning så att man slipper motgångar. (Enligt mig är det att vara mesig och att inte göra sitt yttersta)

- Sätta upp kortsiktiga mål som inte känns så avlägsna när motgångarna kommer. Det vill säga något som är så pass nära att man har något att kämpa för varje dag och vecka. (Enligt mig värdelösa mål som inte gör mig det minsta upphetsad)

- Avstå från saker som kan skapa stress eller motgångar eller inte för satsningen framåt, till exempel skola, fester, tjejer m.m. (Enligt mig ett tråkigt liv)

Det finns säkert mycket mer man kan göra men den viktigaste åtgärden är:
- Ta tag i sitt liv (aa jo, heller hur… lycka till)

Att jag dissar mina egna åtgärder gör ju inte processen lättare. Jag vet dessutom att det alltid är samma visa varje gång. Sagan slutar alltid likadant. Jag är ett hopplöst fall.

För att bli lite positiv i denna annars så negativa utläggning (ta det lugnt, det är inte så illa som jag försöker få det att framstå ) så kan jag berätta att jag återigen kan löpa på alla underlag utan smärta och löpträningen är under upptrappning. Jag känner en liten tendens till en tendens till en motivationshöjning. Våren är här och humöret på väg uppåt.
Än lever hoppet om VM 2016…

First the Left. Then the Right. Left. Right. Left. Right. Left. Right. Left. Right. Left. Right. Left. Right. Left. Right. Left. Right. Left. Right. Left. Right. Left. Right. Left. Right. Left. Right. Left. Right. Left. Right. Left. Right.

Don’t look back on what you left behind. The only right way is forward.

As simple as that. As naturally as the rain. As free as the wind.
It’s running – As I see it.

Den femte December satt vi fyra grabbar hemma i lägenheten och var rätt less på att det blivit riktig vinter. Det hade varit någon vecka med 10-15 minusgrader och snömodd som man sprang runt och halkade i när man tränade. Det var helt enkelt inga optimala träningsförhållanden så vi kollade på sista minuten-resor till värmen. Femton timmar senare, morgonen efter, satt vi på planet mot Egypten och Hurghada.

Väl där så levde vi gott en vecka på all inclusive för under 2000kr. Vi tränade på bra och tog det lugnt emellan passen. Den väldigt ensidiga naturen tröttnade vi rätt snabbt på och variationen av underlag var inte stor. Trots det en ganska nyttig vecka för både kropp och själ. All mat lagad och inga tider att passa förutom träningstiderna. Det enda som fattades var en skog och en karta…

Fotograf: Erik Liljequist

Jag önskar att löpa för mig var lika enkelt som att flyga för fåglarna.
Korta stunder känns det så. Som om man flyger. Men tyvärr allt för sällan.
Någon gång ska det vara som om löpning var en lika basal kroppsfunktion som att hjärtat slår.

Lika naturligt som att andas.

Precis som fåglarnas vingar är aerodynamiskt perfekta ska mina ben röra sig löpekonomiskt fulländat och precis som tornseglaren ska jag vara bland dom snabbaste.

Folk ska se mig löpa och tänka: den killen flyger fram. 

Någon gång ska löpning för mig vara lika enkelt som att flyga för fåglarna.

I förmiddags var det dags för det passet jag sett fram emot mest under UTH: långdistansen i Uppsalas förnämsta terräng, Lunsen. Ett pass där jag traditionellt smyger igång lugnt för att öka efterhand och på andra halvan av banan agera ånglok och ploga åt de få som orkar hänga med, vilken landslagslöpare det än må vara. Idag var inget undantag. Efter 45 minuter tänkte jag dra upp tempot men var ofrivilligt tvungen att göra det redan efter cirka 35. Då hade jag först fått syn på Thierrys rygg på väg till 6:an, tagit eget initiativ och gjort en krok på den kontrollen. Fick jaga ikapp och låg sedan och kände på humöret hos de andra i några kontroller. Hur som helst så tog jag över taktpinnen på riktig på väg till 15:e kontrollen för att aldrig släppa den. De flesta i släptåget där bakom försvann sedan men Gustav Bergman, Jakob Enmark och Emil Svensk gjorde mig sällskap ända in i mål. Bäst tid hade vi inte men kul hade vi gott om.

OBS! notera 2 extra kontroller i första fjärilen, därav konstig rutt.

Både UTH och jag själv har hittills levt upp till alla förväntningar. Förväntningar som varit höga på förhand. Ikväll väntar en kortare natt-träning och imorgon det näst viktigaste passet under helgen, OL-intervaller med en del hets, syra, adrenalin och prestige.

Och förresten… Kvällspasset igår bestod av natt-sprint-intervaller som mest blev ett kaos. Sjuttio personer som startar samtidigt och kutar allt vad det går fram och tillbaka, hit och dit. Men jag hade ganska roligt trots någon lättare krock med mötande löpare. Framförallt gillade jag känslan att kunna springa ikapp 20-25 meter på vem som helst i startfältet. Min kropp äger för tillfället. Min sprintteknik och mentala närvaro satte dock stopp för någon riktig succé.

Även om inläggen inte kommer i överflöd här på bloggen så betyder inte det, som oftast annars, att det går dåligt för mig träningsmässigt. Tvärtom, det går riktigt bra. Det brukar visserligen gå bra på hösten, efter tävlingssäsongens slut, så det är inte förvånande. Det som förvånar är hur pass bra det känns. Dessutom får jag får mycket positiva kommentarer av mina sparringpartners, vilket peppar mig ännu mer. Det känns som om jag är längre fram än någonsin så här dags in på vinterträningen.

Det som känns lustigt är hur jag, oavsett hur bra det gått under säsongen, alltid hittar formen (eller rättare sagt, känner mig bra tränad) till Uppsala träningshelg(UTH). Det är i Uppsala hos Albin Ridefelt jag befinner mig just nu och UTH har precis dragit igång med en kort prolog i mörker igår samt en svår kurvbildsorientering i snötäckta, svårnavigerade Lunsen. Hittills har resultatet varit ömsom vin ömsom vatten, men känslan har varit bra.

Natt-Prolog

Kurvbild i Lunsen

Nu väntar ytterligare 5 tekniska träningar innan hemresa på söndag och jag ska försöka uppdatera med rapporter/kartor efter hand.

Jag är inte bara en periodare utan också en humörlöpare. Det behöver inte ha med varandra att göra även om viss koppling kan finnas. Humörlöparna är dock mer förekommande och man behöver absolut inte vara periodare för att vara humörlöpare. Och att vara humörlöpare ser jag för det mesta som en fördel. Åtminstone när man är en humörlöpare med mycket hjärta. Och just denna förmåga är svår att förklara i ord men jag ska göra mitt bästa.

En humörlöpare är någon som oftast springer bra när humöret vill det men istället springer dåligt när humöret säger ifrån. Det känns redan när man vaknar på tävlingsdagen om det är en bra dag eller inte. Med det sagt är det inte omöjligt att påverka humöret. Inte omöjligt, men svårt. När det är en bra dag så är det som en stark vilja som känns från lilltån till hårtopparna. Är det en dålig dag så vill man helst få det överstökad. Det är givetvis mycket lättare att ha en bra dag om man är i form och en dålig dag om man är trött, seg och stel. Sen finns det så klart andra saker som kan påverka humöret för även om formen är på topp så kan humöret vara i botten. Det kan vara en nackdel att inte kunna stänga ute andra känslor men då springer man inte med hjärtat. Men när man istället kan ta med sig bra känslor från vardagslivet till tävlingssituationen så har man lyckats som humörlöpare.

Humöret var nere, gnistan borta och resultatet dåligt den dagen

För det absolut viktigaste för mig är att man springer med hjärtat. Det är humörlöpare med hjärta som kan åstadkomma något speciellt. Som kan höja sig och göra en överraskande bra prestation. För mig är det bland annat förknippat med adrenalin. I min kropp hör adrenalinet ihop med att löpa med hjärtat.

Jag ser till exempel Peter Öberg som en löpare med hjärta. Han är nog ingen extrem humörlöpare men en person som kan höja sig med en stark vilja. Oavsett problem under året är han där i toppen när det väl gäller. Det är förstås hård och målmedveten träning bakom det också men det hade aldrig gått utan det hjärta han springer med. Jag kan se på honom att hans vm-silver-lopp är en häftigare upplevelse än vad det skulle vara för många andra. Jag tror även att Edgars Bertuks är en sådan löpare och som lyckades på årets vm tack vare den inre styrkan.

Ett exempel från mig är årets sprint på O-ringen. Jag var i usel form och dessutom sliten efter 2 fjuttiga dagar med medeldistans. Jag var inte på topphumör inför sprinten, en normalt sett omöjlig distans för mig. Taktiken var från början att inte gå ut för hårt och spränga mig. För när jag gått över gränsen på sprint har jag svårt att hålla humöret uppe. Den dagen ville hjärtat något annat…
Jag gick ut hårt de första kontrollerna, helt emot planen, för att hjärtat sa det. Efter några minuter skulle jag gått över gränsen men då gick banan in i parken bland publiken. Det kändes som om hundratals av människor hejade på just mig. Inte bara hejarop utan det kändes som dom hoppades på mig. Om det är sant eller inte spelar ingen roll för det var så upplevde jag det. Adrenalinet kom och farten sänktes aldrig. Den enda tanke som fanns i huvudet var “nu jävlar kör vi”. Det fortsatte nästan hela banan. Resultatet blev således långt över förväntan och vad som var möjligt i den formen jag befann mig i. Att jag “bara” kom 33a är en annan sak. Jag sprang i alla fall med hjärtat och gjorde det förbannat bra.

Mitt mantra är ordet damp. Att dampa, få adrenalinkickar, är nyckeln till att springa riktigt bra. De lopp då jag känt dampet flöda är de lopp jag minns och tänker tillbaka på med en rysning längs ryggraden. Det är som de häftiga idrottshändelser som bara händer på film. Som när Rocky hämtar styrka från hjärtat och vinner trots att han är utslagen. Överhuvudtaget gillar jag att relatera till fighters. Det gäller att ha “eye of the tiger”. Motståndarna ska mördas i ringen. För mig är det en mycket häftigare upplevelse att få dampet än att kunna springa med ett leende på läpparna.

Med adrenalin och mycket hjärta

Det är min väg att gå. Det är så jag vill ha det. Inget sätt är mer rätt eller fel. Att man inte springer med hjärtat på det sättet jag menar betyder inte att man inte älskar det man gör utan bara att man inte har förmågan att höja sig på samma sätt. Det finns VM-medaljörer som inte har DET och lyckas hur bra som helst ändå. Men det är inte så jag idrottar. Det är inte så jag vill ha det.

Detta är något man ska ha med sig i sin träning också. Jag tycker många kan vara för “hyper” och maniska. Ibland måste man träna sådant man inte känner för men gör man det för mycket och bara följer någon plan exakt utan att göra det på ett sätt man kan njuta, så är det inte värt det. Varför fortsätta 120 minuter istället för 90 minuter om det bara är en plåga inombords? Varför inte maxa på en intervall för adrenalinkicken, fast du inte borde? Varför inte göra träningar till en upplevelse istället för att ett måste? Det gäller att ha hjärtat med sig i det man gör.

Glöm inte att njuta också

Min största fiende som orienterare är jag själv. Periodaren i mig. Ibland är jag riktigt bra, ibland riktigt jävla kass. Ibland tränar jag som om jag var landslagsman, ibland som om jag är motionär. Många tror att det beror på att jag tränar för hårt under ett tag och sedan blir omotiverad. Det är långt ifrån sanningen. Jag har bara väldigt lätt att låta allt annat i livet påverka träningen och mig som idrottare.

Det är omöjligt att välja när upp- och nerperioder ska inträffa. Därför kan SM-formen ibland bli åt helvete medan Decemberformen gudomlig. Senaste 3 åren är bra exempel på dåligt time:ade perioder för mig. Säsongen 2011 var jag riktigt bra tränad och solklart god för en medalj på natt-sm. Blev dock sjuk samma dag och efter den helgen kom en djup dal av problem. Jag lyckades få en uppåtperiod under sommaren när inga tävlingar fanns att springa men jag hann förstås aldrig med att visa vad jag hade i mig. De sena höstarna efter säsongens slut brukar vara uppåtperioder men det känns rätt värdelöst när våren alltid kommer med tyngre stunder.

En typisk look under neråtperioder. En buse.

Inget ont om mina konkurrenter men det är konstigt att de finns dom som satsar hyfsat hårt inte är bättre än mig när jag är “neråt”. Det säger kanske i och för sig bara att jag gör någonting väldigt rätt när jag är “uppåt”. Så jag ska bara fortsätta göra rätt, men under lång tid. Jag tror ändå att jag är en av dom bästa periodarna här i landet men det är ingen vidare merit att ha. Om ni bara visste hur mycket jag önskade att jag inte var det.

En annan duktig periodare är Erik Andersson, Järla (tidigare Denseln). Man måste beundra det han åstadkommer trots att han är “latare” i sina toppar än vad jag är. Jag kan inte komma på någon som skulle slå honom i VM för periodare. Framförallt i sina dalar är han imponerande bra. Kalla det talang om ni vill, men jag säger skicklig periodare. Jag tror inte han har haft några större ambitioner på väldigt länge heller så för honom är det legitimt att vara periodare. Han springer alltid för att det är roligt. Då är periodare det enda rätta.

Typisk uppåtperiod. Fokuserad och i trim.

Lyckligtvis för oss relativt duktiga periodare är att vi har lätt att nå en respektabel nivå på bara några veckor. För det krävs att man någon gång varit riktigt bra. Att istället ta ett steg till och bli bättre än någonsin kräver träning under lång tid och det är tufft för en periodare. Men vi kan det också. Att lyckas med det är mitt huvudmål just nu. Det är där jag befinner mig nu. I resan att få bort stämpeln. Just nu är det på väg uppåt och det får gärna fortsätta ett bra tag till. Och när den vänder ska jag jobba hårt för att minimera, helst eliminera, dalarna.

Tänk om jag bara fick ett helt år utan en dålig träningsperiod. Eller till och med flera år. Då skulle jag kunna röra om i orienteringssverige. Fast hur bra är dom oddsen. Jag är trots allt en ganska hardcore-periodare…

Det är väl kanske ingen nyhet men jag vill bara tala om att jag suger på sprint och har i princip alltid gjort det. Att jag inte just nu har en jättehög löpkapacitet är väl en sak (jag har ju aldrig haft någon enorm) men att jag inte kan orientera på en sprint är det stora problemet. Jag kan knappt sprintnormen.

Jag tar fel vägval, ser fel på kartan, är rädd för att bli diskad och framförallt så taggar jag aldrig till ordentligt. Det är sällan tillräckligt roligt. Så egentligen, varför vara bra på något jag inte gillar?! Men jag skulle nog kunna gilla det om jag var lite bättre.
Den fysiska biten passar mig inte riktigt heller. Jag brukar vara ganska bra på sprint-intervall-träningar där det är intensivt och mer mjölksyra i 4 minuter, men har svårare när plågan smått stiger i 15 minuter. Därav ibland lite slö start men snabb de sista kontrollerna, vilket jag kommer återkomma till.

Några bra sprintlopp har jag gjort. Min bästa placering på junior-VM blev ironiskt nog 21 på sprinten. Som jag egentligen helst ville stå över.
Totalt sett inget jättebra lopp men bra första halva och framförallt en kanonstart. +3 sekunder vid fjärde kontrollen och ägde Jerker. Visserligen efter ynka 2 minuters löpning… men ändå. Inledningen av banan gick bland gränderna och där var min styrka. När det blev långsträckor tappade jag sedan. Jag låg 14-15 efter halva banan innan missarna kom. Det är ändå bra på ett JVM faktiskt. Jag tror inte jag var topp 30 löpmässigt på hårt underlag. Till slut delad placering med min gode vän Torgeir var helt OK!

Fruktansvärt trött på slutet på JVM-sprinten

Ett av de sprintloppen jag har känt varit viktigt, där taggat till ordentligt för, är sprinten på För-EM förra året. Det gällde att vara topp 5 för att få springa Elitklass på O-ringen som jag skulle satsa hårt på. Lite småseg första halvan men kom igång och tänkte “nu eller aldrig”. Jag lyckades med att bli topp 5 tack vare en grym avslutning.

Igår gick sprint-DM och jag var dålig som vanligt. Jag missade tack vare delvis okunskap och delvis diskutabelt minimala tecken kartan. Sen blev jag bara ägd helt enkelt. Men återigen en bra avslutning.

Eftersom sprint har fått mer uppmärksamhet och mer plats på senaste tiden, ingår i Silva league, Nordic O-tour med mera, så måste jag överväga att bli bättre på sprint. I Augusti ska jag flytta ihop med sprintkungen Jerker Lysell. Då ska jag jobba som sparringpartner och se till att min Akilles-distans förbättras.